Helsingborg

Det har varit mycket nu och så kommer det också fortsätta ett tag till. Men det är roligt stök. Flytt och donande och allt som ska ordnas kring det, nytt jobb och snart en till kisse. Jag sitter här i min och Johans nya lägenhet på Fredriksdal i Helsingborg, en tvåa på 55 kvm. Det känns jättebra och lite som julafton med den här ständigt pirrande känslan i magen. Kanske är det för att jag bor med en pojke för första gången, på riktigt... Det i sig borde ju ge en krypningar i kroppen ;-)

Jag tittade i morse på reprisen av "Nationaldag med Tina Ahlin" och fastnade helt oväntat för denna otypiska Ingrid-aktivitet. Kanske firar vi inte denna dag i någon större utsträckning på grund av att vi inte har varit i krig på 200 år, inte har något yttre hot och inte har något vi behöver kämpa för eller försvara; varken språk, landsgräns eller demokrati osv. Tänk hur bra vi har det ändå, bara det i sig är ju värt att fira. Nästa år lovar jag att fira!

Tydligen är Sveriges flagga den näst äldsta kända flaggan i världen och gjordes som en motståndsflagga till Danmarks flagga Dannebrog, som alltså är den äldsta.

Thomas Petersson avslutade med ett fint tal om Sverige. Det är långt men jag vill ändå återge det eftersom jag tyckte om det. Om inte annat kanske jag själv går tillbaka och läser det, nybliven patriot som jag är ;)

Sverige land, du välsignade

Ja sverige är fanstastiskt. Sverige är landet med de berömda fyra årstiderna som dessvärre ofta är höst, höst, höst och höst. Men ibland har vi faktiskt de där berömda årstiderna och då är Sverige fantastiskt. Det är ju det som gör att vi uppskattar sommaren mer än något annat folk tror jag.

En vän till mig gifte sig med en amerikanska och hon flyttade hit på sommaren, och förstod inte varför alla, så fort det var soligt, avbröt allt och klädde av sig för att sola och bada. Hon förstod inte det förrän i februari.

Men okej, Sverige kanske inte har Spaniens sol alla dagar om året, eller Medelhavets varma vågor. Men vi har väl väl Indiens alla flugor hela sommaren.

Men Sverige är fantastiskt, detta land som på hösten lägger sig att vila med ett täcke av köld och is och hela vintern tänder vi stearinljus och kurar i månader i mörkret. Med vantar och mössor väntar vi på ljuset och värmen.

Så kommer då mars och april och landet vaknar piggt och friskt och saftigt grönt och en prakt som överglänser många andra länders. Och vi, vi blir nästan lika överraskade varje år. Alla blommor slår ut, och inte bara blommorna, alla kvinnor slår ut, vackrare än nånsin, och man tänker: vilken tur, att de klarade vintern.

En sommar som bjuder oss på svalkande bad på härliga stränder eller saltdränkta glimrande skärgårdar. Med sommaren kommer också dofterna; doften av tändvätska. Det grillas i varenda trädgård, det är ljust nästan dygnet runt och vi vill inte gå och lägga oss. Det är semester, husvagnar, myggbett, solsveda, mjukglass och getingar. Och alla förråd fylls på av sol och värme, skratt och glädje.

Ända in i augusti, september, med lite ljummare dagar och svalare kvällar då folket, liksom landet, drar på sig en kofta om kvällen. En förberedelse för ännu en höst och vinter, att vila ut, läka sår, så att man kan vakna upp frisk, pigg och kry till ännu en vår.

Och så då vi svenskar. Vi får ofta höra att vi är tysta, stela, byråkratiska, fulla och inte bra på nånting.
-Tysta, ja ja, vi säger att det är bättre att låta munnen vara stängd och låta folk tro att man är en idiot, än att öppna den och undanröja alla tvivel.
-Stela, nåväl, men det är väl många nog som flamsar ändå?
-Byråkratiska, jaa, men det är väl lika bra att det blir rätt från början?
-Fulla, jaa, då och då, kanske nån gång, men bättre det än som fransmän och danskar; lite halvpackade alltid.
-Och "inte bra på nånting"? Är inte vi? Vi har ju Zlatan Ibrahimovic, vi har Stefan Selakovic, vi har Alhaji Jeng, vi har Ara Abrahamian, Paolo Roberto, Armand Krajnc och Stefan Ishizaki. Och det är bara inom sporten.
I underhållningsbranschen har vi Elena Paparizou, Darin, Timbuktu, Marko Lehtosalo, Titiyo, Jennifer Brown, Neneh och Eagle Eye Cherry och Özz Nujen med många fler.
Alla svenskar.

Så låt oss då tänka på att vi är alla svenskar, och oavsett när vi kom hit. Om vi kom för 1000 år sedan tillsammans med Jan Guillous Arn Magnusson för att få lite fason på den här, då så barbariska, platsen i civilisationens utkant, eller om vi kom igår, så har vi det gemensamt att vi älskar det här landet. I en omvärld full av krig ska vi vara stolta över Sverige, där vi får vara i fred.

Vi älskar ordning och reda. Efter en semestervecka utomlands så vet vi att det är skönt att ta en nummerlapp på apoteket, eller att bussen som skulle komma tjugo i verkligen gör det, eller att vattnet går att dricka direkt ur kranen. Det är sånt som gör att vi älskar det här landet.

Visst är det häftigt att det här lilla landet, med färre invånare än Paris innerstad, kan så väl hävda sig i världen genom sporten, makten eller musiken. Visst är det rätt stöddigt att vi är världsledande i jämställdhetsarbete och att barns känslor och åsikter hörsammas mer i Sverige än i många andra länder.

Och visst är Sverige också byråkrati, skattemyndigheten, uppsägningar, statistik, socialstyrelsen, byggnadsnämnden, försäkringskassan, underkylt regn, självmord, borrelia, big brother och all annan skit.

Men det är också Astrid Lindgren, Wilhelm Peterson-Berger, Tre Kronor, fotbollslandslaget, Så ska det låta, Ericsson och barn med kransar i håret runt en midsommarstång, Hennes & Mauritz, svart-vita mjölkkor, Jan-Ove Waldner, en kopp kaffe i bakluckan på en Volvo 740 på E4:an och sill och potatis och dragspelsmusik.

Det är det Sverige vi älskar. Dess öppna landskap, dess rena gator, dess skogar, dess systembolag, dess böljande sädesfält, dess skattetryck, dess vackra kust, dess hälsovårdsnämnden, dess tusen sjöar, dess Traffipax, dess fantastiska fjällvärld och dess folk. Och det, är du och jag.

Så låt oss nu alla ta tillbaka kärleken till landet, till vår vackra nationalsång och till vår stolta flagga, från de som har missbrukat den. Låt oss alla med stolthet fira vår nationaldag och låt oss alla le mot varann. Låt oss se likheterna istället för skillnaderna. Låt oss alla vara stolta svenskar i Sverige.

Bruxelles jour deux. Bald Düsseldorf.

Idag känns allting mycket bättre. Jag är inte arg, frustrerad eller ens lite sur. Bara förväntansfull. Nu ska jag prata om sådant folk vill läsa om...

För nu, snart, flickor och pojkar, gäller det: semifinal 2 i Eurovision Song Contest 2011. And I'll be there! Och som den äkta patriot jag är(!) kommer jag givetvis att ge mitt allt i mitt hejande på Saade. Vi kommer att var klädda i blå/gult samt ha en stor svensk flagga bland annat. Vi kommer att stå till höger från scenen sett, håll utkik.

Just nu, såhär efter en fett god carbonara á la Ingrid samt ett flertal glas vin och öl, känner vi oss bara peppade och minns inget mer än att vi ska heja på Sverige. För det var väl 18 andra länder som skulle tävla också? Nej det är inte viktigt, Sverige är det enda i våra huvuden just nu. Upp till bevis Europa; rösta oss vidare. Om inte kommer det ändå att bli en sjudundrandes fest utan dess like, olikt något annat jag kommer att få uppleva. På länge.

Att vi sedan inte har någonstans att sova utan måste tillbringa natten på uteställen/centralstationen gör bara det hela ännu mer minnesvärt. ehrm.

Asch då, finns där öl finns där en glad Ingrid.

Vi hörs när jag är tillbaka i Sverige, hur det än går ;)

Bruxelles jour 1

Jag vet redan nu att det här inlägget kommer att sluta med ett uttalande om hemlösa, men jag ska försöka:

Ni som får sms av mig, dvs. typ ni som också läser min blogg, vet att jag idag har lärt mig lite mer om detta folk belgarna. Folket som inte kan bestämma sig för vilket språk de ska tala. Eller ja, lärt mig mer och mer, jag visste ju inte direkt mycket innan (förutom att landet haft vissa problem med pedofiler samt att de gör sjukt goda sjöfrukter i choklad).

Jag har idag i alla fall strosat runt i huvudstaden och tittat på allehanda sevärdheter såsom Grand Place, Palace Royal samt kissande pojken, manneken-Pis (med reservation för stavningen). Jag har druckit två riktigt äckliga belgiska öler samt en god amerikansk. Och några (5) mycket goda med okänt ursprung. Nu sippar jag, stjälper, vad man nu vill kalla det, på en Stella Artois och den är god.

D. bor superfint, en sån lägenhet man möjligen kan drömma om i Sthlm om man har ett flertal miljoner på banken. I dessa områden är de flesta lägenheterna från 1800-talet så det är lätt kirrat ;)

Medelåldern verkar ganska hög, jag har en teori om att de är efterkrigsbarn eftersom de flesta verkar vara i 60-årsåldern. När man inte har en stabil infrastruktur att luta sig mot kan man alltid avla. Eller så är det bara sådant man inte tänker på hemma, att folk är betydligt äldre än man själv.

Och så verkar nästan alla röka, unga som gamla. Överallt. Jämt.

Det är också överdrivet många äckel här som stör en när man vill vara ifred. Ja det måste vara min oemotståndliga charm alternativt min yppiga barm som drar till sig alla dessa creeps. En urindoftande man stötte emot min rumpa och klämde ur sig någon slags raggningsreplik på franska(?), en ställde sig 5 centimeter ifrån mitt ansikte för att, ja, glo på mig, en förbipasserande tog glasunderlägget under min öl när jag satt på en uteservering, någon satte på mig en hatt när jag gick förbi en affär, någon gjorde sexuellt anspelande höftrörelser i luften (luftknullade?). Osv.

Och så... Nej nu går det inte längre.

Och cirka 970 personer har bett mig om pengar. En av dem hade sin ca. 2-årige unge i en barnvagn som förmodligen är värd mer än allt jag äger är värt, tillsammans. Barnvagnen alltså. Och där sitter jag, räknar mina cents för att ha råd med en öl, arbetslös och skuldsatt som jag är, och där kommer han och ber mig om pengar. Kanske ser det ut som att jag har pengar, där jag sitter och läser min bok på en uteservering med en öl i handen, men det är jag som har hål i både byxor och tröja, inte han.

Nej nu tar det här blogginlägget en väldigt otrevlig vändning, men jag kan inte hjälpa det; jag har så fruktansvärt svårt att riktigt känna med alla hemlösa, hur har de hamnat där de är? Arbetslösheten i det här landet ligger på någonting i stil med 20 % och det är fruktansvärt tragiskt, men det berättigar inte att folk ofredar andra. Jag kan inte hjälpa att jag blir irriterad, av att var 5:e minut bli avbruten, av någon som trycker upp sitt ansikte i mitt, och håller det kvar där, och inte förstår att jag faktiskt inte har några pengar (D betalade min hemresa plus maten, dvs dagens resterande kostnader). Jag har en lägenhet tack vare en borgenär, jag går ordentligt i minus i ekonomin varje månad, har kunnat resa tack vare att jag fått allt i present... Förlåt för sarkasmen men ska vi jämföra bedrövligheter? Alla har vi vårt eget.

Har de inte haft något val, är det så?
I smyg håller man med mig.

Hur jag än gör känner jag mig ändå lika skyldig.

Kanske är det lätt för mig att döma när jag har föräldrar som kan hjälpa mig ekonomiskt? Här sitter jag och blir skitsur över att människor utan de möjligheter jag har, ber mig om pengar. Varför.

Och här ska jag lite smidigt, mitt i all upprördhet över världens orättvisor, övergå till hur jag såg på ESC och vilka jag hejade på och inte. Men det gör jag inte just nu. Det tar jag imorgon när jag inte tänker på alla djur och barn som far illa på grund av oss människor, för det är det enda jag tänker på just nu, de som inte ens kan tala för sig.

Växjö-Bruxelles-Düsseldorf

Nu tror jag att packning och allt donande är klart. Imorgon blir det 6 byten av tåg, bussar och flyg innan jag äntligen är framme i Bryssel hos D. Jag stannar där hos henne tills på torsdag då vi åker de ca. 20 milen över till grannlandet för att se Eric Saade mfl. uppträda i Düsseldorf Arena. Det här kommer att bli det häftigaste jag har gjort på länge, att få vara där, på plats, för att se Eurovision. Jag kommer att roa mig själv på dagarna då D jobbar, så jag återkommer angående mina utflykter...

Pengar rullar in

Två veckor i Thailand avslutade, ett skitjobb i sommar fixat, det mesta med flytten ordnat och så är man nybliven bilägare. Det händer grejer.

Thailand var förstås ljuvligt med värme, en jävla massa öl och mycket trevligt sällskap.


Och till arbetslösheten då.. Jag har varit på tre intervjuer totalt och fått alla jobben men inget av dem var bra. Nu kanske det låter som att jag är lite för kräsen för mitt eget bästa, men lite krav måste jag få ha! Väl?

Glassbilsjobbet hade varit skitkul men gav mig inte så mycket jobb förutom under sommaren och då kommer jag inte att vara kvar i Växjö.

Sedan har jag, motvilligt, sökt vårdjobb och trodde väl aldrig att det skulle vara så svårt att tjafsa sig till ett sådant med all den erfarenhet, utbildning och ödmjukhet jag besitter. När de inte kunde lova mig jobb före och/eller efter sommaren sket jag i det, dessutom var detta också i Växjö.

Så kommer vi då till jobbet jag har fått, som i slutändan blev det sämsta tänkbara. haha. Jag får för det första inte jobba som undersköterska, som jag först blev lovad, eftersom jag är 6 hp ifrån fyra avslutade terminer på sjuksköterskeprogrammet (4 terminer är tydligen kravet i den kommunen, de har 2 i Umeå, vad det säger om vården i Västerbotten väljer jag att inte uttala mig om). Lönemässigt gör det ingen skillnad eftersom vi hann förhandla om det innan de började krångla.

Det andra problemet är att jag inte får jobba hos dem, varken före eller efter sommaren, alltså endast under sommaren, då de inte anställer någon utan fullständig undersköterskeutbildning. (Och tydligen avgör mina missade 6 hp, i Samtalsmetodik, hur medicinskt och omvårdnadsmässigt kunnig jag är). Jävla bra sätt att ordna för en god omvårdnad av våra äldre - strunta i personlig lämplighet, bara du har undersköterskeutbildning.

Jag kommer nu alltså att jobba som ett as i juli månad, varken mer eller mindre, inom ett yrkesområde jag helst vill lämna. Eftersom jag inte längre är i en förhandlingsposition, om jag nu någonsin varit det, får jag acceptera ett vidrigt nattschema och bita ihop.

Fan alltså att man ska vara tillbaka till där man var efter studenten för sju år sedan, när jag söker precis samma slags jobb; outbildat vårdbiträde. Skillnaden är att:
-nu har jag utbildning, erfarenhet och har blivit äldre.
-nu får jag inte jobben.

Den första juni flyttar vi i alla fall till Helsingborg. Vi har fått en lägenhet som vi visserligen inte har sett, förutom när jag, förmodligen bröt mot någon lag när jag stod och tittade in genom fönstren. Den ligger i ett bra, centralt område och är på 55 kvm och har balkong, badkar och annan lyx som exempelvis EGET KÖK. Sovrummet är pyttepytt och köksväggarna är orange men allt är okej med en hyra på 4120.

Sedan har jag precis fått veta att vi blivit ägare till en röd Volvo 240 från -82. Det är svärfar som har hittat denna lilla pärla, och volvoälskare och mekaniker som han är tänker han fixa till den till oss. Ägaren har tydligen dött så den säljs för puttiga 3000 kronor. Alla kostnader får givetvis Johan stå för eftersom det är han som har pengar. mohaha. Men köra den, det får givetvis jag göra. Beräknad nedkomst är juni.

Fan, så här arbetslös och fattig har jag aldrig varit. Jag har 4000 på kontot och de är lånade av mina föräldrar. De ska räcka till flyttkostnader + att leva på (minus hyror, de får karln stå för) tom. slutet av juli. Det går bra nu.

Tack för senast

Jo det var ju ett tag sedan nu, men jag känner att jag ska ge det här med bloggande ett nytt försök. Få se om någon hittar tillbaka.

Ja det var nog allt för idag.