Bruxelles jour 1

Jag vet redan nu att det här inlägget kommer att sluta med ett uttalande om hemlösa, men jag ska försöka:

Ni som får sms av mig, dvs. typ ni som också läser min blogg, vet att jag idag har lärt mig lite mer om detta folk belgarna. Folket som inte kan bestämma sig för vilket språk de ska tala. Eller ja, lärt mig mer och mer, jag visste ju inte direkt mycket innan (förutom att landet haft vissa problem med pedofiler samt att de gör sjukt goda sjöfrukter i choklad).

Jag har idag i alla fall strosat runt i huvudstaden och tittat på allehanda sevärdheter såsom Grand Place, Palace Royal samt kissande pojken, manneken-Pis (med reservation för stavningen). Jag har druckit två riktigt äckliga belgiska öler samt en god amerikansk. Och några (5) mycket goda med okänt ursprung. Nu sippar jag, stjälper, vad man nu vill kalla det, på en Stella Artois och den är god.

D. bor superfint, en sån lägenhet man möjligen kan drömma om i Sthlm om man har ett flertal miljoner på banken. I dessa områden är de flesta lägenheterna från 1800-talet så det är lätt kirrat ;)

Medelåldern verkar ganska hög, jag har en teori om att de är efterkrigsbarn eftersom de flesta verkar vara i 60-årsåldern. När man inte har en stabil infrastruktur att luta sig mot kan man alltid avla. Eller så är det bara sådant man inte tänker på hemma, att folk är betydligt äldre än man själv.

Och så verkar nästan alla röka, unga som gamla. Överallt. Jämt.

Det är också överdrivet många äckel här som stör en när man vill vara ifred. Ja det måste vara min oemotståndliga charm alternativt min yppiga barm som drar till sig alla dessa creeps. En urindoftande man stötte emot min rumpa och klämde ur sig någon slags raggningsreplik på franska(?), en ställde sig 5 centimeter ifrån mitt ansikte för att, ja, glo på mig, en förbipasserande tog glasunderlägget under min öl när jag satt på en uteservering, någon satte på mig en hatt när jag gick förbi en affär, någon gjorde sexuellt anspelande höftrörelser i luften (luftknullade?). Osv.

Och så... Nej nu går det inte längre.

Och cirka 970 personer har bett mig om pengar. En av dem hade sin ca. 2-årige unge i en barnvagn som förmodligen är värd mer än allt jag äger är värt, tillsammans. Barnvagnen alltså. Och där sitter jag, räknar mina cents för att ha råd med en öl, arbetslös och skuldsatt som jag är, och där kommer han och ber mig om pengar. Kanske ser det ut som att jag har pengar, där jag sitter och läser min bok på en uteservering med en öl i handen, men det är jag som har hål i både byxor och tröja, inte han.

Nej nu tar det här blogginlägget en väldigt otrevlig vändning, men jag kan inte hjälpa det; jag har så fruktansvärt svårt att riktigt känna med alla hemlösa, hur har de hamnat där de är? Arbetslösheten i det här landet ligger på någonting i stil med 20 % och det är fruktansvärt tragiskt, men det berättigar inte att folk ofredar andra. Jag kan inte hjälpa att jag blir irriterad, av att var 5:e minut bli avbruten, av någon som trycker upp sitt ansikte i mitt, och håller det kvar där, och inte förstår att jag faktiskt inte har några pengar (D betalade min hemresa plus maten, dvs dagens resterande kostnader). Jag har en lägenhet tack vare en borgenär, jag går ordentligt i minus i ekonomin varje månad, har kunnat resa tack vare att jag fått allt i present... Förlåt för sarkasmen men ska vi jämföra bedrövligheter? Alla har vi vårt eget.

Har de inte haft något val, är det så?
I smyg håller man med mig.

Hur jag än gör känner jag mig ändå lika skyldig.

Kanske är det lätt för mig att döma när jag har föräldrar som kan hjälpa mig ekonomiskt? Här sitter jag och blir skitsur över att människor utan de möjligheter jag har, ber mig om pengar. Varför.

Och här ska jag lite smidigt, mitt i all upprördhet över världens orättvisor, övergå till hur jag såg på ESC och vilka jag hejade på och inte. Men det gör jag inte just nu. Det tar jag imorgon när jag inte tänker på alla djur och barn som far illa på grund av oss människor, för det är det enda jag tänker på just nu, de som inte ens kan tala för sig.